Missminner jag mig inte var jag där som Trollhättans tidnings skribent för just den uppsättningen. Ett lyxigt extraknäck för en ung gymnasist att recensera konserter och teaterföreställningar.
Det var roligt att veta Elin! Och det är 35 år sedan vi gjorde jobbet!
Roger Christiansson
3 januari, 2020 vid 11:04 - Svara
Kul att bli påmind om detta tillfälle. Jag arbetade då på Kulturkontoret Vänersborg och hade ansvar för Teatern. Strax innan föreställningen var slut fick jag veta att det var min uppgift att tacka av skådespelarna med blommor och att de fanns i logen under scen. När jag går ned dit så är två hela bord fulla med blombuketter och det hela började kännas övermäktigt. In kommer då en kvinna med ett fång rosor och förklarar att skådespelarna kommer att ställa sig på rad och att var och en skulle ha en ros. Jag kände mig inte klädd för att visa mig för publiken och var präktigt nervös. Det var en stor ensemble säkert mer än 20 personer på scen och när jag kommer till siste man så hade jag ingen ros kvar till denne. Troligtvis hade någon fått två rosor.
Och jag var med och spelade i orkestern. Riktigt kul och lärorikt! Var då drygt 23 år och gick på musikhögskolan i Stockholm då. Numera som hornist (sen 1989) i Sveriges Radios Symfoniorkester.
Men det var här det började!
Missminner jag mig inte var jag där som Trollhättans tidnings skribent för just den uppsättningen. Ett lyxigt extraknäck för en ung gymnasist att recensera konserter och teaterföreställningar.
Det var roligt att veta Elin! Och det är 35 år sedan vi gjorde jobbet!
Kul att bli påmind om detta tillfälle. Jag arbetade då på Kulturkontoret Vänersborg och hade ansvar för Teatern. Strax innan föreställningen var slut fick jag veta att det var min uppgift att tacka av skådespelarna med blommor och att de fanns i logen under scen. När jag går ned dit så är två hela bord fulla med blombuketter och det hela började kännas övermäktigt. In kommer då en kvinna med ett fång rosor och förklarar att skådespelarna kommer att ställa sig på rad och att var och en skulle ha en ros. Jag kände mig inte klädd för att visa mig för publiken och var präktigt nervös. Det var en stor ensemble säkert mer än 20 personer på scen och när jag kommer till siste man så hade jag ingen ros kvar till denne. Troligtvis hade någon fått två rosor.
Det var många detaljer du kommer ihåg. Rolig berättelse men säkert väldigt stressigt för dig. Tack!
Och jag var med och spelade i orkestern. Riktigt kul och lärorikt! Var då drygt 23 år och gick på musikhögskolan i Stockholm då. Numera som hornist (sen 1989) i Sveriges Radios Symfoniorkester.
Men det var här det började!